Sevärdheter

Vid kustvägen i Sanda ligger hamnen och fiskeläget Kovik med Korumpu som sträcker ut sin svans i Östersjön.

Gotlands Fiskerimuseum Kovik grundades av konstnären Erik Olsson 1950 tillsammans med lantbrukaren Edvin Norragård och fiskaren Helmer Larsson, alla från Sanda. Föreningen har till uppgift att samla föremål och traditioner från gotländsk jakt och fiske, för att bevara till eftervärlden. Museet är tillgängligt alla dagar, dygnet runt, dock är vissa bodar låsta. Broschyrer finns i en låda vid informationstavlan intill grinden vid fiskeläget.

Koviks kapell började uppföras 1963 på samfälld mark vid fiskerimuseet vid Kovik. Folk i trakten ställde upp gratis och initiativtagaren Erik Olsson fick se det stå klart 1965. Det är ett minneskapell och också en populär plats att gifta sig på med solnedgången i havet precis utanför.

Björkhaga ligger strax söder om Kovik och har en cirka 200 m lång sandstrand. Badplatsen i ligger anslutning till en camping och stugbyområde. Här finns även kiosk, pool och restaurang. Vid badet finns en badbrygga. Badstranden är registrerad som ett EU-bad.

Vivesholm är en naturskön holme med rikt fågelliv och här blommar göknycklarna i månadsskiftet maj/juni men under högsommaren kan triften slå till och färga strandängarna rosa. Andra växter är tex örten Strandvedel, strandmalört, smultronklöver, saltmålla, glas- och saltört. I trakterna kring mitten av juni blommar den vita skogsliljan i tallskogen. Här finns lämningar efter en fornborg från 1300-talet som sjörövarna Vitaliebröderna anlade.

Strandvedel

Nere vid stränderna Vivesholmar och Varvsholm finns några lokaler av örten Strandvedel, en fridlyst växt som bara finns på dessa platser samt i Bohuslän. Strandvedeln är logotype till socknens informationsblad Sandpappret.

En km söderut ligger sommargården Snäckan som drivs av Equmeniakyrkan Gotland. Det är ett pensionat med boende i stugor där man kan få hel- och halvpension. På Snäckan finns också café, kiosk, fotbolls- och beachvolleybollplan, en lekplats för barn, närhet till bad och en natur där man kan ströva omkring. Här finns också en populär minigolfbana.

Warfsholm hittar du ett pensionat som varit i gång sedan 1899. Här finns både stugor och hotellrum och i huvudbyggnaden Villa Wöhler är flera rum inredda i vacker sekelskiftesstil. Njut av fina strövområden, badbrygga, sandstrand, utsikt över Karlsöarna och solnedgångar från terrassen.

Warfsholms Pensionat

Djaurmännen

Denna väg mot Sanda kyrka – på gotländska kallad Djaurgatu – följer en flack grusås, som under forntid använts för begravningar. Längs med och på båda sidor om vägen ligger gravar från brons- och järnålder. Det visar att landsvägen kan vara ungefär samma ålder, omkring 3500 år. På gravfältet finns stensättningar, alltså stensatta gravar, och två gravar med tydliga kanter lagda av stora stenar. Som ofta vid gravar från den här tiden kan man hitta en sydkonstruktion, här finns sydstenar.

Seden att resa stenar vid gravar förekommer under både brons- och järnålder, varför vet vi inte. Det finns en rad liggande stora stenar, som alla har en eller flera skålgropar, det vill säga runda nedslipade gropar. På två av stenarna är skålgroparna sammanbundna av en ränna.

Stenarna väcker frågor. Gjordes offergroparna före eller efter det att stenarna blivit liggande? Vad offrade man i dem? Blotade man här och lät offerblodet rinna från översta skålen ner över stenen?

Hans Strelow återberättar i sin krönika ”Cronica Guthilandorum” från år 1633, följande sägen om dessa stenar: Anno 1411 är tre män omvandlade till stenar, mellan Sanda och Klinte med hundar och garn (då fångades harar med garn). Och de ligger till åsyn ännu idag. Det har gått till på följande sätt: Det var fem män som gick ut på påsknatten för att jaga och beta (gillra fällor för) djur. Så ringde det till ottesång. Då gick två män till kyrkan. Tre var trötta och vilade sig och gick inte till kyrkan. Men när de lade sig ner omvandlades de till stenar och även deras hundar och garn. Och denna gata kallas Djurgatan.

De stenar vi ser här troddes alltså vara förstenade människor och djur. Under 1600-talet blev händelsen genom förväxling av ord flyttad till jultid. Därför kallas fornlämningen ibland för ”Julmännen”.

Cirka 300 meter längre norrut finns ytterligare ett gravfält med ett stort bronsåldersröse. Både röset och gravarna intill är sedan länge plundrade. Resta stenar samt en stor mängd gråsten mellan dessa gravfält, talar för att här tidigare kan har varit ett enda stort gravfält.

Jättekast

Jättekast är ett stenblock som ligger vid Runne i Sanda. Stenen har förmodligen transporterats till sin nuvarande plats under istiden. Men det finns även en sägen som berättar att när landet blev kristet och kyrkorna byggdes med sina malmklockor blev trollen på Karlsö irriterade på klockringningen, dom tog stenblocket och kastade det mot Sanda kyrka för att få tyst på ringningen, blocket gick i en fin båge men nådde inte riktigt fram utan hamnade vid Runne.

På 1930 talet behövde man sten till makadam man borrade ett hål i stenen det skulle sprängas men det blev aldrig av och på 1970- talet såg Edvin Norragård till att stenblocket blev fridlyst.

Petarve Vattensåg med Hildings torp

Petarve vattensåg (samfälld för Bäckstäde och Petarve) är byggd 1890 och restaurerad 1975. Tidigare fanns på samma plats en 1890 nedbrunnen ramsåg. Strax uppströms vid ett mindre vattendrag fanns tidigare en särskild kvarnbyggnad. I det nuvarande såghuset är en kvarn inbyggd. Ca 150 m upp efter ån fanns en i slutet av 1800-talet bortriven vattensåg, tillhörande Nystugu hemman (som förr hade samskogar i dessa trakter). Vives hemman hade även del i denna såg en tid.

Sågens tidigare ägare Magnus Bäckstäde, Hugo Johansson och Gösta Melin överlämnade sågen som gåva till Sanda hembygdsförening 1975.

I augusti 2001 blev Petarve vattensåg och sågtorp förklarat som byggnadsminne. Byggnadsminnesförklaringen omfattar såghuset med vattenhjul och dammlucka och sågtorpet (Hildings hus) med bodar. Till byggnadsminnet hör ett skyddsområde som omfattar sågbacken och sågdammen, tomten till sågtorpet och hela samfälligheten uppströms ån (drygt 4 tunnland).

Det s.k. sågtorpet, Hildings hus (efter Hilding Olsson, som bodde här till ca 1990), är ett litet inpanelat bulhus i s.k. ofullständig parstugeplan, innehållande stuga, kammare och ett ytterst litet kök. Huset härstammar sannolikt från 1700-talet och flyttades hit ca 1850 av Hildings morföräldrar. Det har byggts om ett flertal gånger och beräknas efter pågående restaurering avspegla ungefär samma tidsepok som sågen. Sanda Hembygdsförening köpte torpet 1999 och har restaurerat det med stöd av Länsstyrelsen och Fornsalen.

Det finns vandringstigar på vardera sidan av ån uppströms. Den vänstra (västra) går förbi den förvunna sågplatsen och kommer efter ca 600 m fram till en gammal beredskapsförläggning från andra världskriget. Den östra stigen och slingan går genom en mycket vacker kulturskog.

Vattnet i Petarveån kommer från Vallmyr, från Lillatlingsmyr, från Fjälemyr, och från Hajdträsk, från Väte och många andra socknar. Det vattnet har drivit ca 10 andra, nu försvunna eller nedlagda, kvarnar och sågar nedströms före utloppet i Klinteviken. Det sägs att åns vatten färgades rött av blodet från de gotlänningar som stupade vid Ejmunds bro i juli 1361.

Kvarnen vid Bjästavs

Kvarnen byggdes troligen vid Botvide 1883, och ägdes på 1890-talet av Ernst Bergman som var ägare till den gamla Botvidegården. Gården övertogs senare av Johan Kristiansson.

Rudolf Pettersson Bjästavs köpte kvarnen 1906. Den flyttades och uppfördes av Karl Öberg, Emil Öberg och Emil Pettersson. Rudolf använde kvarnen inte bara för husbehovsmalning utan enligt bevarade anteckningar som legomalning till ett 50-tal kunder runt om i bygden, oftast skedde det nattetid för att utnyttja vinden. 1956 gjordes en mindre reparation varvid grannlagsborna hjälpte till. Vid slutet av 50-talet började den användas allt mindre men underhölls så att kvarnverket ej skulle förstöras, därför lades bland annat nytt spåntak på 1974.

I februari 2004 kom några elever från Högskolan i Visby och dokumenterade allt om kvarnen. Den 7 juli samma år beslöt Länsstyrelsen om ett kulturstöd till stolpkvarnen vid Bjästavs och därmed kunde arbetet med renoveringen påbörjas. Att utföra arbetet anlitades två skickliga snickare, Rune Malmros och Kalle Norrby, som på ett förtjänstfullt sätt sökt återställa kvarnen i sitt ursprungliga skick. Fredagen den 22 oktober, efter nära femtio års vila, snurrade åter vingarna.

Vivesholm

På halvön Vivesholm alldeles nordväst om Klintehamn finns ett av Gotlands finaste strandängsområden. Fågellivet är rikt och här hittar du även många ovanliga växter.

Områdets flora är artrik och speglar att området har betats under lång tid. På strandängen växer bland annat smultronklöver, salttåg, sumpgentiana, knägräs, kustarun, dvärgarun, ormtunga, slåtterblomma och kattfot. Bland rödlistade kärlväxter kan nämnas knutört, strandnål, strandvedel, saltmålla och honungsblomster. På våren kan man njuta av de rika bestånden av göknycklar och S:t Pers nycklar.

Till områdets många häckande fågelarter hör bland annat gravand, snatterand, skedand, skärfläcka, rödbena, roskarl, större strandpipare och småtärna.

Källa: Länsstyrelsen

Sjörövare på Vivesholm

Under 1300- och 1400-talet härjade vad som oftast kallas sjörövare i Östersjöområdet. Ett av dessa påstådda rövarband kallades Vitaliebröderna och hade som herre Albrekt av Mecklenburg, kung i Sverige 1363–1389, son till den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia.

Borgen på Vivesholm, 175 x 75 meter, är ett rejält bygge, som kallades Klinteholm eller Landeskrone och byggdes 1396 av Albrekts son Erik. Borgen blev piraternas fäste ända till dess Tyska Orden tröttnade på oredan i Östersjön och kastade vitalianerna av Gotland. I vallgravarna runt borgen har det flutit vatten, till skillnad från vallgravarna runt ringmuren i Visby där det aldrig någonsin har flutit vatten.